Historik

(Lånat ur en artikel av MMM Risto Lampinen, Agr. mag.)

Urtida Hahkiala

Hahkiala by har under 1400-, 1500- och första hälften av 1600 –talet varit förlänat till flera olika personer. Dessa har huvudsakligen hört till familjer välkända från vårt lands historia. I dessa förläningar har Hahkiala bys ursprungliga tre, sedermera sex hus utgjort en mindre betydande del. Innehavarna till förläningarna har aldrig ens bott i byn.

Hahkiala finns nämnd i olika källor från och med 1400–talet. Några enstaka bönder från byns gårdar finns till och med nämnda.

Namnen på ägare till husen finns troligen fortvarande, åtminstone till största delen, i husregistern över förläningarna hos Riksarkivet i Stockholm.

Det mest omfattande och relativt pålitliga överblicket över Hahkiala har utgjorts av dåtida justitiekanslern, Axel Charpentier. Det har publicerats 1922 i serien: Herrgårdar i Finland.

1400-talets slut och hela 1500-talet har gårdarna i Hahkiala tillhört släkten Tawast. Av dessa har nämnts bland andra Gertrud Jakobsdotter i mitten av 1500-talet. Efter henne gav Johan III tre rök från Hahkiala tillsammans med några andra gårdar från Hauho som frälse åt Arvid Henriksson Tawast, som tack för tjänster i de Ryska krigen. Arvid Henriksson hade stått på Sigismunds sida mot hertig Karl och fick sätta livet till slutvalserna av denna maktkamp. femtiotal finska adelsmän. Förläningen återgick till kronan.

Arvid Henrikssons änka, Margareta Magnusdotter från Kurjala, fick dock behålla sin arvsdel av förläningen. Hahkiala by gick till kommissar, senare domare i Raseborg härad, Adam Skreffare år 1602. Gustav II Adolf i sin tur gav Hahkiala tillbaka till Margareta Magnusdotter 1614. Margareta dog snart därefter och arealen gick åter till kronans besittning.

Assessorn i Åbo hovrätt, ryttmästare Olof Dufva, fick 1618 som frälse bland annat tre gårdar ur Hahkiala by. Till hans ägo kom också Ajoranta, Tuittula och Eteläinen. När han avled 1632 flyttades hans andelar i gårdarna till hans änka, Kristina Wildeman, som hade dem i sin besittning åtminstone fram till 1638. Kristina Wildeman dog 1651. Samma år gavs Hahkiala som gåva åt Toussaint Charpentier från Normandie som tack för hans förtjänster i den svenska armén under 30-åriga kriget.

Charpentierska tiden på Hahkiala

När Touissaint Charpentier kom till Hahkiala var gårdarna odlade av torpare eller låg öde. Ödelagda gårdar var vanliga på den tiden. I slutet av 1500-talet blev klimatet avsevärt kallare. Den kalla perioden fortsatte till början av 1700-talet. Perioden kallas för lilla istiden. Somrarna var korta, kalla och våta. Skördarna blev små och av dålig kvalitet. Odlarnars försvagade skattebetalningsförmåga drev dem från sina gårdar.

Beskattningen var hård på grund av de ständiga krigen. Förutom skattemedel krävde krigen karlar, som hellre togs från de östra områdena än moderlandet Sverige. Ostabila tider och delvis också slarv gjorde, att det Charpentierska ägandet på Hahkiala fastslogs under de sista åren av 1600-talet. Slutligen fastslogs ägarskapet 1765 genom fideikommiss.

Från 1730 till 1782 ägdes gården av Claes Robert Charpentier. han dog som generallöjtnant 1782. På sidan av sin omfattande militära karriär har han varit en stark gårdsägare, som utvidgade gården genom förvärv av närliggande gårdar.

Gården var som störst under Claes Robert Charpentiers ägo. Han byggde mycket på Hahkiala, bland annat ett nytt karaktärshus. Toussaint Charpentiers karaktärsbyggnad och övriga hushållsbyggnader förstördes totalt i eldsvåda 1694. Efter branden torde gårdens husbestånd ha varit bristfälligt.

Claes Robert Charpentier bidrog också till att gården blev fideikommiss 1765. Claes Rober Charpentier var dock inte gift och hade således inga bröstarvingar. Hans förtjänstfulla militära karriär gjorde dock, att kung Gustav III fastslog ett testamente, med vilket gården gick i arv till Claes Robert Charpentiers systerson Carl Fredrik L’Eclair. L’Eclair adlades och fick rätt att använda namnet Charpentier. Efter generalen verkar inte bristen på bröstarvingar ha varit ett problem i släkten.

Carl Fredrik Charpentier gifte sig med Margareta Blomcreutz. De fick 20 barn, av vilka 16 levde längre än sina föräldrar. Att livnära en sådan barnflock tärde mycket på ekonomin, och gården minskade avsevärt under Carl Fredrik Charpentier. Även efterkommanade familjer hade många barn.

Stora förändringar skedde i Finland under 1800-talet. 1809, efter ett förlorat krig, anslöts Finland till Ryssland. På 1820-talet anslöts det så kallade Gammal-Finland, området från Kymiälven till Karelska Ladoga, till Finland genom att med statens medel lösa in förändringar på området. Den finska folksjälen och nationalismen levde i starkt uppgående.

Omständigheterna var ändå mycket svåra. Finska kriget tärde kraftigt på befolkningen, likaså pestepidemin på 1830-talet och 1860-talets svältår. Sannolikt i början av 1800-talet flyttades Hyvikkälä till sin nuvarande plats från stranden av Hyvikkälä sjö. Vid sjöstranden, på högstapunkten av kullen, under de dåtida byggnaderna, ligger en gravplats från 1000-1100 talet. Området är nu fridlyst.

Justitiekanslern Axel Fredrik Charpentier dog 1949. Fideikommiss hade avskaffats i Finland 1930. Således delades gården mellan arvingarna för första gången i dess historia 1950. Först odlades gården av doktor Claes Axel Gustav Charpentier för arvingarnas räkning. När gårdsbruket på uppdrag av dödsboägarna visade sig vara i det närmaste omöjligt, övergick han till att odla Kelkkas gård, som senare kallades för Östra Hahkiala. Västra Hahkiala odlades i sin tur av doktorns syster Malin Helm och hennes make Gunnar Hernberg, senare bergsråd och generaldirektör av Finska Socker. På initiativ av Gunnar Hernberg såldes Västra Hahkiala, Kukkaishovi och några andra av dödsboet ägda områden till Kaupan Maataloussäätiö 1963.

Pålitliga uppgifter om Hahkialas storlek vid övergången till Charpentiers, eller om dess storlek när 
gården var som störst har ej funnits tillgängliga. Det sägs, att gården ursprungligen omfattade 6000 hektar, och att den som störst skulle ha varit omkring 8000 hektar.

Hahkiala var tämligen stort ännu i slutet av 1800-talet. Gården omfattade då ungefär 3000 hektar jord. Under senatorns tid påbörjades, långt före torparlagen, förberedelser för att ordna förutsättningar för torparnas jord ägo. Detta genomfördes 1914-1918 av Axel Fredrik Charpentier. Hyvikkälä omformades till 20 gårdar, av vilka 11 var gamla torpar eller lammbod. Inalles användes 600 hektar.

Hahkiala omfattade vid början av 1930-talet 2239 hektar. Det fanns 215 hektar åker och 1683 hektar skog. Hästar fanns det på gården 26 stycken, kor 99 stycken och svin 55 stycken.

Hahkiala gård kom 1882 i Gustaf Robert Alfred Charpentiers ägo. Han blev senare senator. Han var tydligen en mycket progressiv jordbrukare, som förnyade bruksmetoderna på gården radikalt. Åkerbruket ändrades i enlighet med Thaers och Liebings metoder, som är grundläggande även för åkerbruket i modern tid. Arbetet mekaniserades med nya maskiner. Boskapet byttes till ayshire. Det byggdes nya ladugårdar och stall, ett mejeri, sädmagasin och växthus samt tegelbruk och såg.
Arbetarna fick bostäder, torparbarnen en skola, gamlingarna ett åldringshem.

I senatorns regi sänktes vattennivån i Hyvikkälä sjö kring Hahkiala genom att gräva en kanal som 
kallas för Kaivanto-oja. Så formades två nya sjöar: Kirrinen och den igenväxande Hyvikkälä. Sänkningen medförde dock mera åkermarkbåde för Hahkiala och framförallt för Tuittula.

Senatorns son, Axel Fredrik Charpentier, ärvde gården efter senatorn 1914. Axel Fredrik Charpentier blev självständiga Finlands först justitiekansler för åren 1918-1927. Axel Fredrik Charpentier lät bygga det nuvarande karaktärshuset 1915-1917. Samtidigt flyttades ekonomibyggnaderna från närheten av karaktärshuset till Hyvikkälä.

Karaktärshuset är ritat av arkitekt Karl Lindahl, som har planerat flera av byggnaderna på Hahkiala 
i början av 1900-talet. Kring karaktärshuset byggdes en stor park planerad av trädgårdsarkitekt Paul Olsson. Parken är en av de få förverkligade, bevarade exemplen på Olsson verk.

Den närmast i barockstil planerade, 4 hektar omfattande parken var i sin prakt mycket ståtlig. 
Antalet växtarter i parken har uppskattats ha varit kring 5000. Bland annat fanns det av spad cirka 700 stycken och rosor cirka 600 stycken. 1920-30-talen var synbarligen de mest ståtliga i gårdens historia.